Skulle igentligen fixat en video till det här, men så blev det inte...

Okejj, en del folk har frågat varför jag inte skrivit, vart social osv, osv.

Ska va helt brutalt ärlig. Jag lider av deppression. Vilket gör mig extremt trött, opepp, osocial och allmänt nere. Fick diagnosen av Barn- och Ungdomspsykiatriet, även kallat bup, när jag var 12.

Under senaste året har den blivit värre, pga mycket. Ska inte gå in på för mycket detaljer, men ja. Det är så det ligger till.

Och för att folk inte ska behöva fråga, nej, jag tar inte tabletter. Det skulle säkert hjälpa, men det är mitt val att inte ta några.

Det jag har gjort för att "slippa" att känna all ångest är att ligga hemma och tycka synd om mig själv, druckit och festat osv.

Inget har funkat förutom att omge mig med folk som älskar mig. Då snackar jag först och främst om min älskade, älskade Ebba. Hon är den bästa jag vet, hon är mitt allt. <3 Sen finns det andra självklart, men alla finns inte kvar på samma sätt som förut.

Sen så är ju den största anledningen till att jag mår såhär att någon som betydde och fortfarande betyder så himla mycket, inte längre älskar mig, man kan säga att det var det som utlöste hela "Tyck synd om dig själv och dränk dig i alkohol" tiden.

Självklart skyller jag ingenting på honom, allt jag vill är att han ska ha det bra, för det gör mig lycklig. Det är inte alltid lätt och jag saknar honom varje minut. Jag saknar honom så att det gör ont i hela kroppen. Jag älskar honom, verkligen älskar honom. Jag vet, jag är 14, man har inte funnit "äkta kärlek" då. Men jag tror att efter 8 månaders konstant saknad, gråt och tårar, då vet man att man verkligen älskar någon. Jag önskar honom allt det bästa, men vill ha honom hos mig så mycket.

Sen är det situationen med min mamma. Konstant krig. Orkar inte ens prata om det.

Ville bara få ur mig det, tyck vad ni vill, men det är så det är helt enkelt.