Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad

Sen den 19nde januari har jag spenderat sammanlagt 10 timmar på sjukhus, 4 timmar på bup, 1 halvtimma i skolan och en jävla massa tid hemma.
Anledningen till det är att jag inte är jag längre, eller jag kommer inte ihåg vem jag är. Jag söker ingen slags uppmärksamhet, medlidande etc. Orkar bara inte sitta och förklara och känna mig dum, enklare såhär. Dem kallar det iallafall   Retrograd Amnesi, hjärnan klarar inte av all stress och skit så den "stänger av".
Jag minns inte ett skit, kul, ellerhur?
Jag svimmade i skolan och sen när jag vaknade var allt ett svart hål, ett äckligt stort ingenting.
Men jag mår bra, ganska bra, realtivt bra, faktiskt, bara det att ingen förstår det.
Jag har inget att må dåligt över, förutom allt klagande och allt oroande. Folk vill ha Rånjah, inte mig.
Dem skickar mig hit och dit, upp och ner. Vänder och vrider på mig för att hitta felet. Dem ser det som något hemskt, men jag älskar det.
Jag har fått chansen att börja om, göra mindre misstag och ha ett bättre liv. Ser dem inte det?
Jag har hört och läst en del om "mig". Jag var i princip slutkörd och helt slut, förstår att det här hände. Tror inte det hade funnits någon mer utväg utan att jag hade slutat andas.
Det är lite lustigt ändå. Jag hittar inte där jag bor, i skolan, i lägenheten eller någon annanstans heller för den delen. Jag vet inte vilken klass jag går i, jag vet inte vilka mina vänner är. Eller jo, två vet jag. Ebba och Jonas.
Ebba är den vackraste jag någonsin sett, hon var även den första jag såg. Hon är det första jag kommer ihåg. Och Jonas som bor ändå borta i Stockholm, han har tagit bättre hand om mig än min egen mamma som är runt mig jämt.
Alltid är hon där och lägger sig i, "minns du?" är allt hon säger och frågar, som om hon har hakat upp sig, jävla papegoja.Jag är nog världsbäst på att säga "Nej" och "Jag vet inte", det är allt jag säger om dagarna i princip.
Men jag förstår att det är svårt att låta bli. Jag menar, jag är hennes enda barn och jag kommer inte ens ihåg henne.
Jag minns inte någon, men alla hoppas på att jag ändå ska veta vilka dem är och vad dem heter, och när jag inte gör det blir dem besvikna och sänker huvudet. Vad ska jag säga? "Förlåt för att jag inte vet vem du är, ska försöka komma ihåg det nästa gång hjärnan kortsluter."
Haha jo, det skulle vara fint. Jag älskar alla blickar jag får i korridoren, allt folk som tisslar och tasslar. "Kolla, där är hon utan minne, vilket psykfall". De är inte bara elever heller, utan lärare också.
Första dagen jag skulle ill skolan fick jag inte ens komma in. "Brist på resurser", ser jag ut att behöva någon elevstödjare? Jag är inte ett dugg mer vilsen än dem nya 7:orna, har dem också stödjare?
Men helt ärligt, jag vill faktiskt aldrig ha tillbaka alla minnen som alla tjatar om. Förut var jag så intrasslad i deppresioner och nedsättande tankar om mig själv, trots alla människor jag hade runt mig. Alla som lämnade snälla kommentarer, alla som brydde sig. Jag blev helt till mig när jag äntligen kom in på alla mina konton ochsåg alla medelanden och kommentarer.
Men nu mår jag bra och så ska det förbli så länge det går.

Ska prova en heldag i skolan imorn, kan gå hem när jag vill eftersom Annelie är hemma, rätt skönt. Wish me luck?